Lättätna kolhydrater, låg självkänsla, negativa tankar och egna förbud. Tillsammans är de oövervinnliga men var för sig går de att kontrollera. Det är därför jag äter en kost med mer fett och mindre kolhydrater så att jag därmed kan fokusera på min självkänsla och positiva tankar.
Hur kunde det bli så här?
För dem som känner mig kan det nog vara väldigt svårt att förstå att det är som det är. Jag har nämligen alltid setts som den idrottande, hälsosamma tjejen som inspirerat andra. Men det är väl det som kallas smygätning antar jag.
Egentligen är det inte så konstigt att det blev som det blev.
Jag har alltid haft ett stort matintresse. Jag åkte alltid med mamma och handlade och vi handlade alltid mycket, vilket innebar att vi hade väldigt mycket mat hemma, i överflöd, minst sagt. Jag har alltid varit glad i mat och i sötsaker, och när det lagades mat hemma var det stora portioner som gällde, vi var helt enkelt en storätande familj. När jag var med kompisar var det alltid jag som åt mest. När jag var hos min mormor dök jag alltid ner i hennes Allers tidningar och läste receptsidorna, drog ut dem och sparade.
Allt detta började dock oskyldigt och väldigt avslappnat. Jag har alltid varit fysiskt aktiv som uthållighetsidrottare så det syntes inte på min kropp. Jag var helt enkelt en tjej som hade ett stort matintresse, tyckte om att äta och behövde energin.
Jag var väldigt blyg när jag var yngre och har nog i princip alltid haft låg självkänsla. Jag var utanför i skolan: jag gick min egen väg och föll sällan för grupptryck, och det enda jag gjorde på min fritid var att plugga och träna, med andra ord ingen rolig person att umgås med.
Som sjuttonåring, när jag börjat satsa på triathlon, plöjde jag igenom Pauluns GI-böcker och jag förbjöd saker i kosten: mättat fett och snabba kolhydrater (kunde GI-listan utantill). Åt jag något som jag inte planerat under en veckodag kunde jag tänka på det hela dagen men på helgerna var det annorlunda, då var det på något sätt OK att äta bara för att det var helg. Jag hade även många andra konstigheter med kosten, bland annat skulle det jag åt under dagen passa ihop, så till exempel kunde jag inte äta två olika sorters ostar på samma dag.
Jag jämförde mig med andra som var bättre än jag idrottsmässigt och jag började tänka på vikten. Jag fick låg kroppslig självkänsla endast för att jag tyckte att jag var tjock, vilket jag verkligen inte var (66kg till mina 176cm), och jag klankade ner på min kropp och överöste den med negativa kommentarer. Jag var som besatt i att spegla mig vare sig det var i en vanlig spegel, i skyltfönster eller blöta kakelplattor i omklädningsrum och jag tittade jämnt ner på min kropp och ogillade det jag såg.
När jag flyttade hemifrån efter gymnasiet började jag såklart köpa min mat själv och med vanan hemifrån hade jag alltid gott om mat. Jag började märka att jag inte kunde ha sötsaker hemma utan att äta upp dem. Jag gick upp lite i vikt och självkänslan blev lägre. Siffran på vågen samt hur jag har ätit under dagen och dagen innan har helt styrt mitt liv, hur jag har mått och hur jag har presterat. Jag inbillade mig tankar från min omgivning och misstolkade kommentarer. Jag började äta och överäta i smyg och i samband med smygätningar där jag kunde bli upptäckt utvecklades ett hetsätarbeteende, eftersom jag ville hinna äta så mycket som möjligt. Detta skedde oftare och oftare. När jag gick upp mer i vikt fick jag även höra det från min omgivning, precis som jag inte visste om det.
Hets- och smygätningarna gjorde att jag blev beroende av kolhydrater och fick en vana att äta stora mängder mat. Även om hetsätningarna har försvunnit med åren har jag fått ett beroende av de kickar som kolhydraterna ger och den vanan som en matmissbrukare och överätare får. Som mest har vågen stått på över tjugo kilo mer sedan allt började.
Egentligen är det inte så konstigt att det blev som det blev.
Jag har alltid haft ett stort matintresse. Jag åkte alltid med mamma och handlade och vi handlade alltid mycket, vilket innebar att vi hade väldigt mycket mat hemma, i överflöd, minst sagt. Jag har alltid varit glad i mat och i sötsaker, och när det lagades mat hemma var det stora portioner som gällde, vi var helt enkelt en storätande familj. När jag var med kompisar var det alltid jag som åt mest. När jag var hos min mormor dök jag alltid ner i hennes Allers tidningar och läste receptsidorna, drog ut dem och sparade.
Allt detta började dock oskyldigt och väldigt avslappnat. Jag har alltid varit fysiskt aktiv som uthållighetsidrottare så det syntes inte på min kropp. Jag var helt enkelt en tjej som hade ett stort matintresse, tyckte om att äta och behövde energin.
Jag var väldigt blyg när jag var yngre och har nog i princip alltid haft låg självkänsla. Jag var utanför i skolan: jag gick min egen väg och föll sällan för grupptryck, och det enda jag gjorde på min fritid var att plugga och träna, med andra ord ingen rolig person att umgås med.
Som sjuttonåring, när jag börjat satsa på triathlon, plöjde jag igenom Pauluns GI-böcker och jag förbjöd saker i kosten: mättat fett och snabba kolhydrater (kunde GI-listan utantill). Åt jag något som jag inte planerat under en veckodag kunde jag tänka på det hela dagen men på helgerna var det annorlunda, då var det på något sätt OK att äta bara för att det var helg. Jag hade även många andra konstigheter med kosten, bland annat skulle det jag åt under dagen passa ihop, så till exempel kunde jag inte äta två olika sorters ostar på samma dag.
Jag jämförde mig med andra som var bättre än jag idrottsmässigt och jag började tänka på vikten. Jag fick låg kroppslig självkänsla endast för att jag tyckte att jag var tjock, vilket jag verkligen inte var (66kg till mina 176cm), och jag klankade ner på min kropp och överöste den med negativa kommentarer. Jag var som besatt i att spegla mig vare sig det var i en vanlig spegel, i skyltfönster eller blöta kakelplattor i omklädningsrum och jag tittade jämnt ner på min kropp och ogillade det jag såg.
När jag flyttade hemifrån efter gymnasiet började jag såklart köpa min mat själv och med vanan hemifrån hade jag alltid gott om mat. Jag började märka att jag inte kunde ha sötsaker hemma utan att äta upp dem. Jag gick upp lite i vikt och självkänslan blev lägre. Siffran på vågen samt hur jag har ätit under dagen och dagen innan har helt styrt mitt liv, hur jag har mått och hur jag har presterat. Jag inbillade mig tankar från min omgivning och misstolkade kommentarer. Jag började äta och överäta i smyg och i samband med smygätningar där jag kunde bli upptäckt utvecklades ett hetsätarbeteende, eftersom jag ville hinna äta så mycket som möjligt. Detta skedde oftare och oftare. När jag gick upp mer i vikt fick jag även höra det från min omgivning, precis som jag inte visste om det.
Hets- och smygätningarna gjorde att jag blev beroende av kolhydrater och fick en vana att äta stora mängder mat. Även om hetsätningarna har försvunnit med åren har jag fått ett beroende av de kickar som kolhydraterna ger och den vanan som en matmissbrukare och överätare får. Som mest har vågen stått på över tjugo kilo mer sedan allt började.
Livet som matmissbrukare
Livet som matmissbrukare är stundvis ett helvete. Som tur är har jag mått bättre och bra periodvis då jag har haft kontroll men ibland har jag varit långt nere i botten. Oftast när någon frågat hur jag mår och jag har sagt ett trevande ”Bra”, då har jag mått skit. De få gånger jag har strålat och sagt att jag mår jättebra, då har jag haft en bra ätardag och kontroll över mitt matintag.
Som matmissbrukare är förhållandet till mat väldigt spänt och tankarna går ständigt till mat; vad jag kan äta, vad jag ska äta, när jag kan äta och hur jag ska äta. Det sker en ständig kamp om jag ska ha eller inte ha och oftast viker jag ner mig. Som matmissbrukare är maten i fokus istället för det sociala när jag är på fester, under högtider och på semestrar.
Som matmissbrukare kan jag äta så mycket så att jag vill spy för att tjugo minuter senare när jag inte är lika sprängmätt längre äta mer. Som matmissbrukare lägger jag mig bukfylld och känner hur hjärtat jobbar dubbelt så snabbt och tänker att nu får det vara slut på det här. Dagen efter kan jag vakna upp kolhydratbakfull och med ett otroligt sug efter mer kickgivande, och så rullar det på. Som matmissbrukare kan jag inte ha något sött eller andra lättätliga kolhydrater hemma utan att äta upp det på en gång eller åtminstone betydligt snabbare än normalt, ibland innan jag hinner hem från affären.
Som hetsätare spelar det ingen roll om maten är god eller inte så länge den innehåller snabba kolhydrater som ger mig kicken. Som smygätare är jag rädd för att bli upptäckt med mat i munnen då jag är själv och det kommer in någon i rummet (trots att det är normalt att äta), i matbutiken med vissa varor i kundkorgen, med spår efter mat, förpackningar och disk hemma. Som smygätare hoppas jag att det inte är någon i fikarummet på jobbet så att jag kan äta ostört bland all mat som finns där. Som matmissbrukare med låg självkänsla kan jag tacka nej till trevligheter bara för att jag ätit en massa och mår dåligt över mig själv och min kropp eller för att jag till och med vill vara själv så att jag kan äta ostört. Som matmissbrukare går jag hem tidigare från festligheter för att jag ska hinna förbi mataffären innan den stänger trots att jag redan ätit på festen. Som matmissbrukare vill jag ständigt ha mer och är sällan nöjd.
Med låg självkänsla tänker jag konstant på vad andra tänker om vad jag äter och hur mycket jag äter. Jag tänker konstant på viktnedgång vilket försämrar självkänslan ytterligare. Jag undviker att träffa personer som jag inte sett på ett tag för att jag är rädd för kommentarer.
Som missbrukare offras annat betydelsefullt i mitt liv, förutom välmåendet och hälsan har jag valt mat framför triathlon och andra aktiviteter och upplevelser.
Förlåt
Förlåt. Först vill jag be om förlåtelse till min fantastiska kropp som jag har klankat ner på och överöst med negativa kommentarer. Bara på grund av en felaktig kroppsbild.
Förlåt. Till min familj och vänner. Periodvis har jag varit osocial. Jag har undvikit att träffa er som jag inte träffar så ofta för att jag är rädd för inbillade och verkliga blickar och kommentarer. Förlåt. För att jag så ofta har haft tankarna på annat håll.
Livet utan sug efter mer
Är alldeles, alldeles underbart! Jag får dagligen kickar där upplevelsen är en blandning av att vara salongsberusad och nykär. Jag ler och skrattar för mig själv. Samtidigt kan jag helt plötsligt börja gråta, dels över det jag har försummat under dessa år, och dels av lycka över att det är faktiskt är över, vilket jag var osäker på om det någonsin skulle vara. Jag är som en ny människa och ser ljust på framtiden och vad den har att erbjuda!
Livet som matmissbrukare är stundvis ett helvete. Som tur är har jag mått bättre och bra periodvis då jag har haft kontroll men ibland har jag varit långt nere i botten. Oftast när någon frågat hur jag mår och jag har sagt ett trevande ”Bra”, då har jag mått skit. De få gånger jag har strålat och sagt att jag mår jättebra, då har jag haft en bra ätardag och kontroll över mitt matintag.
Som matmissbrukare är förhållandet till mat väldigt spänt och tankarna går ständigt till mat; vad jag kan äta, vad jag ska äta, när jag kan äta och hur jag ska äta. Det sker en ständig kamp om jag ska ha eller inte ha och oftast viker jag ner mig. Som matmissbrukare är maten i fokus istället för det sociala när jag är på fester, under högtider och på semestrar.
Som matmissbrukare kan jag äta så mycket så att jag vill spy för att tjugo minuter senare när jag inte är lika sprängmätt längre äta mer. Som matmissbrukare lägger jag mig bukfylld och känner hur hjärtat jobbar dubbelt så snabbt och tänker att nu får det vara slut på det här. Dagen efter kan jag vakna upp kolhydratbakfull och med ett otroligt sug efter mer kickgivande, och så rullar det på. Som matmissbrukare kan jag inte ha något sött eller andra lättätliga kolhydrater hemma utan att äta upp det på en gång eller åtminstone betydligt snabbare än normalt, ibland innan jag hinner hem från affären.
Som hetsätare spelar det ingen roll om maten är god eller inte så länge den innehåller snabba kolhydrater som ger mig kicken. Som smygätare är jag rädd för att bli upptäckt med mat i munnen då jag är själv och det kommer in någon i rummet (trots att det är normalt att äta), i matbutiken med vissa varor i kundkorgen, med spår efter mat, förpackningar och disk hemma. Som smygätare hoppas jag att det inte är någon i fikarummet på jobbet så att jag kan äta ostört bland all mat som finns där. Som matmissbrukare med låg självkänsla kan jag tacka nej till trevligheter bara för att jag ätit en massa och mår dåligt över mig själv och min kropp eller för att jag till och med vill vara själv så att jag kan äta ostört. Som matmissbrukare går jag hem tidigare från festligheter för att jag ska hinna förbi mataffären innan den stänger trots att jag redan ätit på festen. Som matmissbrukare vill jag ständigt ha mer och är sällan nöjd.
Med låg självkänsla tänker jag konstant på vad andra tänker om vad jag äter och hur mycket jag äter. Jag tänker konstant på viktnedgång vilket försämrar självkänslan ytterligare. Jag undviker att träffa personer som jag inte sett på ett tag för att jag är rädd för kommentarer.
Som missbrukare offras annat betydelsefullt i mitt liv, förutom välmåendet och hälsan har jag valt mat framför triathlon och andra aktiviteter och upplevelser.
Förlåt
Förlåt. Först vill jag be om förlåtelse till min fantastiska kropp som jag har klankat ner på och överöst med negativa kommentarer. Bara på grund av en felaktig kroppsbild.
Förlåt. Till min familj och vänner. Periodvis har jag varit osocial. Jag har undvikit att träffa er som jag inte träffar så ofta för att jag är rädd för inbillade och verkliga blickar och kommentarer. Förlåt. För att jag så ofta har haft tankarna på annat håll.
Livet utan sug efter mer
Är alldeles, alldeles underbart! Jag får dagligen kickar där upplevelsen är en blandning av att vara salongsberusad och nykär. Jag ler och skrattar för mig själv. Samtidigt kan jag helt plötsligt börja gråta, dels över det jag har försummat under dessa år, och dels av lycka över att det är faktiskt är över, vilket jag var osäker på om det någonsin skulle vara. Jag är som en ny människa och ser ljust på framtiden och vad den har att erbjuda!
Den kost jag äter
För mig handlar det inte om att äta minimalt med kolhydrater, utan om att undvika sådan mat som triggar mig att äta mer, därför kan jag till exempel äta quinoa, linser och potatis ibland. Det är inte bara kolhydrater som triggar mig utan även konsistenser av olika slag, bland annat en brödliknande konsistens och sådant som är krispigt och knaprigt.
Jag äter en kost med mer fett och mindre kolhydrater, samt naturlig mat som kroppen är skapt för.
Jag äter inte fett bara för att äta fett, utan använder det som smaksättare och för att ersätta energin från kolhydrater.
Jag äter mycket grönsaker, både för att jag tycker att det är gott, för att det är vackert på tallriken och för att det är näringsrikt, men jag äter främst de som växer ovan jord. Jag äter även en hel del bär.
Jag kan göra undantag och jag kan ibland göra medvetna val, till exempel äta en riktigt god kaka som jag ser till att njuta av. Så länge det är ett medvetet val (jag är med på det) kan jag kontrollera det sockersug jag känner så länge jag inte fortsätter att trigga det mer.
Egentligen handlar det väldigt mycket om att få ett avslappnat förhållande till mat.
Det kunde ha varit jag som skrivit det här...allt känner jag igen, när jag var i 20 års åldern så "fanns" inte lchf, bara fettfritt och sallad, jag hade bullimi och knaprade effedrin, mitt sätt att hålla sockermonstret och hjärnspöken i schakt...Men nu älskar jag min kropp, fast jag väger 10 kg mer för 10 år sedan, kräkningarna väldigt sällan...tack vare LCHF <3
SvaraRaderaVarit i samma träsk.. och det så länge! Tagit mig ur det då och då, men nu är det jobbigt igen. Vet inte hur jag ska ta mig ut i frihet. Lever sambo och det innebär att det finns kolhydrater hemma.. Min sambo förstår problemet men jag vågar inte berätta för honom hur illa det är. Att jag ofta äter så fort han går. Min självkänsla är nere i botten och självförakt råder.
SvaraRaderaFörsökt med självhjälpsgrupper men då har det blivit så fanatiskt. Funderar på ngn viktklubb bara för att stabilisera vaner och få rytm i livet igen. Dock rädd att de proppsar på kolhydrater och att det ändå skulle sluta i återfall.
Försöker äta "LCHF" men trillar hela tiden. Överäter dessutom av det mesta "tillåtna".
Äter kosttillskott pga hudproblem och det innehåller kolhydrater..så inbillar mig att det triggar igång mig. Snälla någon som har tips? Fanny
Hej Lotta, visst är det härligt att älska sin kropp:-) Den är, enligt mig, det bästa vi har. Roligt att höra att du mår bra!
SvaraRaderaHej Fanny, du är värd så mycket mer än det du utsätter din fantastiska kropp för!
SvaraRaderaMin första tanke var att du verkligen behöver berätta för din sambo. Jag tycker att du ska skriva ner hur du mår och hur ditt beteende visar sig, det är så mycket lättare att skriva än att prata, och låt din sambo läsa texten för sig själv i lugn och ro. Han kommer förstå, och kommer säkerligen att hjälpa dig så mycket han kan.
Min andra tanke var att du inte ska gå med i någon viktklubb. Du vet nog själv att det inte är den rätta vägen att gå. Ditt problem verkar vara som mitt en kombination av tankar och beroende.
Jag testade LCHF för ett år sedan och började baka lågkolhydratbröd och testade diverse substitut. Jag överåt dem också och tänkte att LCHF inte var något för mig. Jag har även överätit kolhydratfri mat och utesluter nu allt som triggar. Jag accepterar att jag inte kan ha vissa livsmedel hemma, eller åtminstone tar jag inte risken att ha vissa livsmedel hemma, det gäller bland många andra yoghurt och hårdost. Jag kan köpa hem vissa livsmedel ibland i mindre mängd som jag har tänkt använda på en gång.
Skriv ner vad som triggar just dig, det är bara du som vet vad det är, ingen annan!!! Se om du och din sambo kan hitta någon bra lösning.
Överätning av kolhydratfri mat skadar inte så mycket. Om du accepterar att du överäter dem ibland så triggar det i alla fall inte dina tankar. Kolhydratfri mat skapar oftast inte sug efter mer och det är lätt att återgå till bra rutiner på en gång.
”Älska din kropp som den är” är en bra bok skriven av Astrid Longhurst.
Du får gärna höra av dig till mig; livlinan85@hotmail.com
Ta hand om dig
Lina
Hej!
SvaraRaderaHur gör man för att bli av med detta beteende? Jag känner igen mig så bra i det här med att överäta men nu när jag gått över till lchf så överäter jag istället, nötter, grädde och yoghurt. Har iallafall blivit medveten om detta och har märkt att det oftast är yoghurt/ grädde som triggar igång.. Men hur ska jag göra när jag väl har börjat? Gäller det att aldrig ta den där extra portionen som gör att jag spårar ur elr?
Tacksam för svar! :)
Hej Anonym,
SvaraRaderaJag, precis som du har förstått att jag också överäter sådana produkter och även hårdost när jag har det hemma. Nu köper jag bara hem parmesanost, nötter köper jag bara hem i portion (från lösvikt) när jag vill ha dem, yoghurt köper jag inte hem alls men kan tänka mig köpa turkyoghurt i portionsförpackning någon gång i bland, och vispgrädde har jag tänkt testa att frysa ner i iskuber så att jag kan använda det i matlagning. För min del handlar det just om när jag är hemma; det är där jag har mina ätbeteendevanor medan jag i andra situationer kan äta lite grann utan att tänka på att äta mer, hur är det för dig? För oss som är vana att överäta tror jag att det är väldigt viktigt att följa det jag skrev om i ett inlägg 11 april; att äta ordentliga mål bland annat. Om vi börjar äta lite mer än vad vi tänkt så är det så lätt att det fortsätter, precis som du skriver. Jag brukar bara laga en portion till mig själv, just eftersom jag då annars äter mer mat än vad jag behöver. Det är bra att LCHF-mat går så snabbt att laga, då behövs inga matlådor;-)En extra portion av samma mat triggar dock oftast inte mitt ätbeteende utan det är om jag äter något annat extra, ex en bit ost. Jag vet inte hur din situation ser ut hemma, jag bor ju själv så för mig är det lätt att bara laga en portion. Testa att lägga upp mat direkt på tallriken innan du sätter dig til bords och håll dig till den portionen (lägg dock inte upp för lite, det är bättre att lämna mat på tallriken)
Det handlar om gamla ätbeteende och för att bli av med dem måste vi undvika att hamna i dem, samt att verkligen inte vilja hamna i dem. Mat har ju trots allt oftast varit en kär vän, en vän som dock inte är bra för oss. Det kan göra lite ont att lämna den men som vi vet kommer det bara att göra oss gott när vi sagt upp det förhållandet.
Jag kommer att skriva en lång serie om matmissbruk med början om en dryg vecka. Hoppas jag kan ge några fler tips på vägen då.
Känner igen mig så väl i din historia. Bakrunden ser lika ut och tankarna krig vikt och mat är desamma. Jag har dock inte kommit lika långt som dig dock men en bit på väg. Jag läste nyligen en bok, Att övervinna hetsätning och i den boken finns det ett program som man kan använda sig av för att bli bättre. Både i den boken och i andra sammanhang har jag hört att för att sluta hetsäta så gäller det att sluta utesluta vissa livsmedel. Boken tar tex upp att det är viktigt att äta kolhydrater för det är det många som utesluter. Jag äter också enligt LCHf (till och från) och under dessa persioder som jag gör det så mår jag så mycket bättre. Tror du att man kan sluta hetsäta utan att behöva inför kalhydrater i kosten? Och för mig så handlar det inte om att jag vill utesluta dem bara för att jag är rädd att gå upp i vikt om jag äter dem utan för at jag mår så mycket bättre utan dom.
SvaraRaderaSer fram emot din serie om matmissbruk och jag gillar verkligen din blogg, så glad att jag hittade den. Ta hand om dig!
Det är helt underbart att du skriver av dig så andra kan läsa och känna att de inte är ensamma.
SvaraRaderaDu och jag är lika gamla och har i princip exakt samma bakgrund. Vi älskar träna, skäms och vill vara ensamma när vi hetsäter men jag lever fortfarande i det. Idag har jag bestämt mig för att börja köpa hem lchf kost och rensa ut socker osv från mitt skafferi. Jag ska sluta titta mig i spegeln och skämmas och en dag hoppas att min omgivning faktiskt förstår mitt problem och inte bara säger "men det är ju bara att äta alla i normala mängder". Jasså är det? Varför fungerar det inte för mig då? En hel negerbullsats åker ner vissa kvällar innan jag lägger mig.
Men tack vare kostdoktorns bok "Matrevolutionen" och din blogg ska jag också lyckas ta mig ur matmissbruk och bli mig själv igen!!
Tack för att du så öppet kan prata om din matsituation och därmed hjälpa andra!
Angelika; You go girl!
SvaraRaderaJa, rensa ut allt som triggar och köp hem mat som mättar, ger kroppen ett lugn och tillfredsställer.
Berätta för din omgivning om läget, om vad det innebär att missbruka mat, skriv gärna ner det så att du verkligen får med allt. Du kan även länka till bra sidor som behandlar detta.
Du får gärna höra av dig igen om du vill ha stöttning och tips!
Hej! Jag känner igen mig till punkt och pricka! Tack snälla för att du skriver den här bloggen och belyser problemet!
SvaraRaderaÅh började gråta när jag kom till "förlåt" delen..
SvaraRaderaJag blir så ledsen när jag tänker på hur jag sårat andra och mig själv genom åren pga matproblemet.
Det är alltid dom närmaste som får lida i mitt fall. Och just att någon annan har satt ord på mina djupt bevarade hemligheter är så skönt! jag känner mig inte så ensam :)
Det var verkligen en insikt..att inte köpa hem sånt som triggar och inte substituera. tex pannkakor, chokladbollar, bröd etc..allt sånt man kan göra som lchf.
(kakao, smör och kokos är helt galet för mig..kan säkert få i mig 400g smör..EFTER middag. )
Vid "För mig handlar det inte om att äta minimalt med kolhydrater, utan om att undvika sådan mat som triggar mig att äta mer"
blev verkligen en aha-upplevelse för mig.
För oss handlar det lixom inte om "man blir naturligt mätt av lcfh" (jag känner iaf ingen riktigt mättnad länge om min hetsätning satt igång) det handlar om att lchf inte triggar vårt jvla sug som skapar ett rent helvete efter en vecka..pinsamt när man kommer till jobbet och knappt kan jobba för att man antagligen är så absinent, sockerbakis eller hög för att man tryckt i sig 10 kexchoklad påväg till jobbet.
nästan så facinerande att det är roligt mitt i allt det tragiska :P
Men det har vart skönt att upptäcka din blogg eftersom jag vart påväg att ge upp lcfh ...men med mer kunskap och förståelse som du har bidragit till känns det mycket bättre och jag tänker inte ge upp än :)
tack så mycket, hoppas du haft en fin sommar!
Vad glad jag blir att du har fått en aha-upplevelse. Det kanske kan komma fler! Egentligen ska vi som har ätstörningar fokusera på livsmedel och sitautioner, snarare än en bokstavskombination eller på vad som är nyttigt eller onyttigt. Jag känner att det har hindrat mig en del att jag säger att jag äter LCHF, därför har jag tonat ner det på bloggen och skrivit "mer fett, mindre kolhydrater". För mig gäller det verkligen livsmedel, och livsmedel i olika sitautiuoner. Sådant som jag absolut inte kan ha hemma (jag bor själv) kan jag äta när jag är med andra. Därför, har jag märkt, behöver jag sluta förbjuda livsmedel för det här med att förbjuda kan skapa driller i huvudet. Detta gäller dock inte de som är sockerberoende, jag vet inte om du är det, men jag är "bara" kolhydratkänslig. Så för mig handlar det inte om jag "får" eller "kan" äta något, utan om jag "vill" äta just det, i just den situationen (jag kommer att striva ett inlägg om detta).
SvaraRaderaFortsätt som du gör, du kommer att lyckas!
Känner verkligen igen mig på många punkter.
SvaraRaderaDu inspirerar.
Kramkram
Hej!
SvaraRaderaVet du vad, det känns som att du har räddat livet på mig. Jag vet, det låter överdrivet men det är väldigt nära sanningen. I så många år har jag lidit av ätstörningar, till att börja med svår anorexi i många år, sedan överätning med kompensationsträning och de senaste åren hets- överätningsstörning. Ett ständigt matmissbruk sedan 12 års ålder, idag är jag 27 år.
Jag har läst din blogg från början till slut (och ska titta in på din gamla blogg oxå) och skrivit ner alla dina inlägg under kategorin Matmissbruk/Hetsätningsstörning. För att jag behöver dem så otrolig mycket, för att dom träffar mig mitt i hjärtat! Tack så otroligt mycket för din inspiration, du är guld värd och jag kommer att fortsätta följa din underbara blogg!
Stor kram till dig, och TACK!